När klipper man?
När klipper man mentalt navelsträngen mellan sig och barnen? Jag vet ju att man klipper den direkt helt handgripligen men blir det någonsin mentalt avklippt.... jag tror inte det. Oavsett vad man ibland kan tycka och tänka om sina barn så är de ändå de som man älskar allra mest. De kan göra en massa misstag och göra en besviken och ledsen men man förlåter dem alltid.
När de sen blir vuxna då, upp emot 40 år... känner man fortfarande ett ansvar då för deras agerande? Ställer man fortfarande upp och stöttar, hjälper till... och när passerar man gränsen till att då bli "jobbig". Men... om de då gör helt oförlåtliga saker, kan man förlåta dem ändå? Förmodligen, även om det känns svårt just i den stunden.
Jag tänker på min farmor som fortfarande älskar min farbror trots alla hans idiotiska tilltag, hon ser förmodligen fortfarande "sin son" i honom även om andra helt tappat förtroendet.
Jag tänker på vuxna barn som missunnar sin mor en bekymmerslös och lycklig ålderdom för att de anser att hon inte givit dem tillräckligt mycket pengar av ett arv.
Jag tänker på barn som väljer att ta sitt liv utan att inse de förödande konsekvenserna för de som lämnas kvar.
Jag tänker på barn som hamnar i drogfällan och därmed krossar all tillit.
Jag tänker på...
Ja, listan kan göras lång. En del är nära en själv och en del hör man bara talas om via andra, men alla är lika upprörande och skrämmande för man vill verkligen inte hamna i en situation där man tvekar på om man kan fortsätta älska sina barn på det där villkorslösa sättet. Så svaret på frågan ovan är förmodligen.... Aldrig.
//Farmskan
När de sen blir vuxna då, upp emot 40 år... känner man fortfarande ett ansvar då för deras agerande? Ställer man fortfarande upp och stöttar, hjälper till... och när passerar man gränsen till att då bli "jobbig". Men... om de då gör helt oförlåtliga saker, kan man förlåta dem ändå? Förmodligen, även om det känns svårt just i den stunden.
Jag tänker på min farmor som fortfarande älskar min farbror trots alla hans idiotiska tilltag, hon ser förmodligen fortfarande "sin son" i honom även om andra helt tappat förtroendet.
Jag tänker på vuxna barn som missunnar sin mor en bekymmerslös och lycklig ålderdom för att de anser att hon inte givit dem tillräckligt mycket pengar av ett arv.
Jag tänker på barn som väljer att ta sitt liv utan att inse de förödande konsekvenserna för de som lämnas kvar.
Jag tänker på barn som hamnar i drogfällan och därmed krossar all tillit.
Jag tänker på...
Ja, listan kan göras lång. En del är nära en själv och en del hör man bara talas om via andra, men alla är lika upprörande och skrämmande för man vill verkligen inte hamna i en situation där man tvekar på om man kan fortsätta älska sina barn på det där villkorslösa sättet. Så svaret på frågan ovan är förmodligen.... Aldrig.
//Farmskan
Kommentarer
Marcus
Vilket djupt inlägg! Tur att du inte har sådana barn ;)
//Marcus
Dampe
ja det var allt ett djupt inlägg styvmor, men också alldeldes rätt! <3 love you
Trackback
