Tacksamhet
Man har rätt mycket att vara tacksam för... men man tänker inte på det alltid i vardagen faktiskt. Fick sig en tankeställare idag när Grahnskan kom på besök med en 9-årig handikappad pojke. Hon jobbar som personlig assistent till honom och det beundrar jag henne verkligen för! Själv skulle jag aldrig klara av det, är alldeles för blödig och så är jag lite rädd för allt det där med sjukhus, blod och sondmatningar. Just då tänkte jag en tacksamhetens tanke på att man har friska barn och att där finns människor som orkar jobba med vård i alla former. Kusin Pia som är på Furuboda är ju ytterligare ett sådant exempel och Manne som är sjuksköterska i hemtjänsten... som sagt jag beundrar er!!
När pojkarna var små var man ju rädd för allt som kunde hända och jag har nog också lyckats föra över min rädsla för sjukhus, blod och tandläkare till dom... tyvärr. Vem minns inte när jag möblerade om en hel tandläkarmottagning vid 6-års ålder, sparkade tandläkaren i magen och vägrade öppna munnen. Blev portad där faktiskt.
Eller när jag fick en träflisa i foten som de senare fick operera ut och jag skrek så hela akutmottagningen var helt skärrad. Det pratar farmor Signe om fortfarande...
Eller när jag sprang rakt in i en stolpe och fick sy fyra stygn... blodet på lovikavanten kan jag drömma om fortfarande. Nej, det där med sjukvård är ingenting för mig. Det är väl därför jag inte har några sjukvårdssaker hemma heller för om något skulle hända skulle jag ändå inte kunna hantera det. Tur man haft Manne, Rita och Grahnskan som kunnat hjälpa till när barn, make eller hund råkat ut för skador.
När lill-sonen var runt 8-9 år så cyklade han rakt in i ett tennisnät på fritids, nätet fastnade i munnen och lyckades dra ut ett antal tänder plus att en del åkte upp i gommen mot näsan till. Det såg för jäkligt ut och de fick ju operera honom för att försöka rätta till det värsta. Min dåvarande make ringde mig på jobbet och berättade det hela med orden: "Kom inte hit är du snäll för det blir bara värre..." Tänk så väl han kände mig
Stor-sonen skickade ett MMS idag:
Har precis kommit hem från vårdcentralen, tagit bort ett födelsemärke. Mina första stygn!
Tur inte mamma var med.... //Farmskan
När pojkarna var små var man ju rädd för allt som kunde hända och jag har nog också lyckats föra över min rädsla för sjukhus, blod och tandläkare till dom... tyvärr. Vem minns inte när jag möblerade om en hel tandläkarmottagning vid 6-års ålder, sparkade tandläkaren i magen och vägrade öppna munnen. Blev portad där faktiskt.
Eller när jag fick en träflisa i foten som de senare fick operera ut och jag skrek så hela akutmottagningen var helt skärrad. Det pratar farmor Signe om fortfarande...
Eller när jag sprang rakt in i en stolpe och fick sy fyra stygn... blodet på lovikavanten kan jag drömma om fortfarande. Nej, det där med sjukvård är ingenting för mig. Det är väl därför jag inte har några sjukvårdssaker hemma heller för om något skulle hända skulle jag ändå inte kunna hantera det. Tur man haft Manne, Rita och Grahnskan som kunnat hjälpa till när barn, make eller hund råkat ut för skador.
När lill-sonen var runt 8-9 år så cyklade han rakt in i ett tennisnät på fritids, nätet fastnade i munnen och lyckades dra ut ett antal tänder plus att en del åkte upp i gommen mot näsan till. Det såg för jäkligt ut och de fick ju operera honom för att försöka rätta till det värsta. Min dåvarande make ringde mig på jobbet och berättade det hela med orden: "Kom inte hit är du snäll för det blir bara värre..." Tänk så väl han kände mig
Stor-sonen skickade ett MMS idag:
Har precis kommit hem från vårdcentralen, tagit bort ett födelsemärke. Mina första stygn!
Tur inte mamma var med.... //Farmskan
Kommentarer
elin
HAHAHAHHAHAHAHHAHAH! det har du aldrig berättat att du gjorde ;) fy vad kul!
Trackback
