Jag hann inte hem... trodde kanske att hon skulle orka hålla ut men tyvärr gick min älskade farmor, Signe Elisabeth Olsén, bort igår kväll. Tror inte riktigt att jag kunde ta till mig det igår kväll när Paps ringde utan det kom först i morse när jag vaknade upp och sen skulle flyga hem. Då kände jag helt plötsligt hur mycket hon ändå varit en del av mitt liv, hon har ju alltid funnits där för oss... Alltid och då menar jag verkligen alltid.



Denna bilden är från hennes 97-årsdag... helt amazing hur pigg pigg hon ser ut!

När jag landade idag ringde jag ner till hemmet i Åhus och då hade de ännu inte hunnit hämta henne. Kusin P hjälpte till att skjuta på hämtningen en timme så jag hann ner och se henne en sista gång. Det kändes jättebra att få ha gjort det. Hade varit konstigt annars tror jag. Och hon var så fin, helt lugn såg hon ut och med en fin blombukett i händerna.

     

Det unika med farmor var att hon aldrig någonsin hade ett ont ord att säga om någon. Alla var "duktiga" och "snälla" oavsett vad man hade hittat på. Skilsmässor spelade ingen roll, alla var välkomna hem till Signe. Hon var omåttligt stolt över alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn och... tro det eller ej barnbarnsbarnbarn.

Ända fram till hon var 97 år gick hon och jag varje sommar ner till beachhandbollen i Åhus och hejade på lill-sonen och hans lag. Denna gamla dam travade fram i sand och hejade högt, sen fick han en tjugolapp till en korv. Därefter cyklade hela laget av unga killar bort till hennes lägenhet och hon bjöd in alla på fika. Hela köket fullt av killar... då njöt hon som mest.

Eller så satt hon på sin balkong och pillade på sin tumme och löste korsord. Fick hon inte in ordet så ritade hon helt sonika bara in en extra ruta i korsordet och skickade sen iväg det. Tror hon har fått flest priser av alla som försökt lösa kryss i Året Runt (för lång och trogen tjänst snarare än flest rätt på krysset...). Stavning var liksom inte hennes grej.

När vi var små bodde vi grannar med farmor och farfar och varje morgon gick man upp tidigt och knackade på hos dem för man älskade att vara med farmor. Hon var rolig, underfundig och påhittig och alltid glad. Stackars farfar som fick sin löning och sen fick se oss leka affär med dessa pengar. Eller så gick vi långa rundor i Björket och till olika lekplatser... farmor hade alltid tid. Tror också att hon var den enda som sydde igen hål i sina nylonstrumpor... otroligt fult men det brydde hon sig inte om. Eller som när hon helt sonika klippte av min två meter långa stickade halsduk för att hon var rädd att jag skulle fastna i en hiss. Det där med att det var mode det struntade hon i... hon var sitt eget modelejon.

Hon passade också gärna vår hund Tricko (men som alltid fick heta Chicko av någon anledning...). Han älskade att vara hos Signe, för varje dag han var där gick de och handlade på konsum. Två kotletter, en till henne och en till honom... tros fanken att han gillade att vara där! Hennes älskade Gärdskan där hon som pigg 95-åring hjälpte till att plocka upp minigolf-bollarna ur hålen för att "de gamle inte kunde bocka sig så lätt..." (förresten hette det minnnigolf när hon uttalade det). Tjejerna på posten som fick choklad varje jul för att de var så "duktiga". Eller knarkaren som bodde i hennes trapp och som hon bjöd in på kaffe för att han "inte mådde så bra". Han var hög som en skorsten men älskade Signe.

Så många minnen kommer över mig och jag kan inte skriva dom alla. Jag kommer att sakna hennes underfundighet, vårt tetande när jag hälsade på, hennes kärlek till alla, hennes tjat om vantar och "gensare", hennes hesa sång till Nickolina, hennes skratt och historier om sin ungdom... ja allt!

Älskade farmor... du fattas mig!!
Kramar i massor och jag vet att du vakar över oss!

//Farmskan