Maken tycker att vi skall flytta. Han är uppriktigt trött på lilla byn Everöd... samma runda varje dag med hunden (man kan liksom inte gå så många olika rundor...), samma folk i affären, aldrig någon ute på kvällarna och precis ingenting händer. Är det alltid så i små byar? En del tycker säkert det är skönt med lugnet och tryggheten, framför allt när ungarna var små, men nu när de är vuxna och utflugna så kanske det är dags att dra upp bopålarna.

Innan har det varit jag som velat flytta men då har han tyckt att Nja... vi bor ju bra och billigt. Nu är det tvärtom... inget vi har tittat på har liksom fallit i smaken riktigt. Och så är man ju så jäkla snål också, man vill ju köpa toppvillan för en spottstyver... Men vi sitter ju inte i sjön precis. Man kan kanske passa på snart när alla som handlat för dyra hus börjar sälja. Känner mig lite motvalls sådär men det är nog mer för att jag inte orkar tänka på var vi skall göra av allt mög vi har samlat på oss. Och då är vi ändå ganska bra på att slänga saker efter hand...

Haft kundbesök hela dagen på jobbet så man har inte fått så mycket pyssel och administration gjort men det löser sig nog tills imorgon. Satt över lite ikväll eftersom jag var helt allena i pendlarbilen. Jontes gravida hustru väntas ju föda när som helst ("Jag provade att sätta mig på henne men det hjälpte inte", sa han idag... seg kvinna den) och resten av gänget är ute och far på annat. Ibland är det skönt att få undanjobbat.

Idag har stjärnorna och ljusstakarna äntligen kommit upp, tänt var det här!

Missa nu inte Greys Anatomy ikväll! //Farmskan