Katastrofdag idag på jobbet! Hade Charles som extra passagerare i pendlarbilen och vi satt och diskuterade hur "bra vi (läs IT-avdelningen) numera lyckades med våra releaser". Det är ju verkligen längesen vi märkte av en release menade Charles. Vi andra rös till och bad honom hålla lite tyst... ni vet "peppar, peppar". När vi sedan kommer till jobbet så är det nattsvart. Inte en enda dator på hela bygget som gick att starta. Vad var det vi sa!! Fick hålla stängt i stort sett hela förmiddagen för kunder och man for rundor som en annan mini-kommendant och försökte styra upp det hela på bästa sätt... men så helt plötsligt fungerar allt igen och lyckan är total. Tänk vad glad man blir för lite teknik som fungerar!

På hemvägen behövde fru Ekdahl tanka.... stod länge och väl och försökte hitta hålet till var man stoppade in sedeln. Nejdå, vi kan vänta, vi har ingen brådska. När hon märkte att det inte fungerade så provade hon med kortet... Nejdå, vi kan vänta, vi har ingen brådska. Till slut (med lite hjälp från Ullstorps-Torgny) konstaterades att just den apparaten nog var trasig. In i bilen och så skulle vi köra runt till nästa pump... då hade helt enkelt tanklocket bytt sida på bilen så för säkerhetsskull fick vi köra några extra rundor runt pumparna. Vi skratta så vi tjöt... Tror att deras övervakningskameror enbart är till för att filma sådana som oss... förvirrade människor.

Ikväll har vi varit på La Cucina och käkat med Pia och Jan(a). Otroligt trevligt och som vanligt mycket skratt... När vi satt där och såg maken gå iväg för att besöka det lilla mansrummet så kom vi på vem han var lik nu i sin blondering... Rudi Alzheimer, en disco-tysk från 80-talet.... ha ha. Tack för att ni finns, ni är för härliga. Nu ser vi fram emot "500"

En mätt, glad, nöjd och trött //Farmskan

PS! Tjejer... jag skall skrika något högre i era öron imorgon... Kramar