Hur kunde man låta det gå så långt?? Kroppens förfall menar jag... Det hela är så tragiskt att man nästan börjar lipa. Jag som en gång höll igång med träning på flera olika sätt:
* Tävlade i orientering (jepp, med karta och allt...)
* Sprang 60 meter på 8,63
* Distriktsmästare i badminton (Johannes favorit!)
* Volleyboll lag i korpserien - Lejonen!
* Anfallsstjärna i fotboll i Venestads IF (stjärna var kanske lite överdrift...)
Men i alla fall... ni ser ju här att man höll igång ganska mycket.

Och nu, när man springer andfådd runt, runt i Everöds gympasal så förbannar man sig själv. Ledaren skriker: "Kom igen, ni orkar lite till..." och man vill bara smälla till henne. "Ni som har krafter kvar, ta yttervarv" och man vill ju absolut inte visa sig svag så visst tusan springer man i yttervarvet. Tills man blir omsprungen av tre överviktiga damer i 60-årsåldern och försmädligt får vika sig. Man tittar oavbrutet på klockan och undrar när det är dags för stretchningen...

När det äntligen är dags och man står där och tänjer så undrar man vems tjocka vader det är som man stirrar på. Inte fasen har jag så tjocka vader... Inte konstigt att det inte finns några stövelskaft som passar.



Trött och skamsen över sitt eget förfall tar man sig hemåt... i bil och blir överlycklig för att maken gjort varma mackor. Nästa vecka... då jäklar!

//Farmskan

PS! Och så pratar vi inte mer om Åke, 49!