Att bo i en by där alla känner alla (förutom jag då som har noll koll...) det har sina fördelar och det har sina nackdelar. Man är liksom observerad typ överallt och allt man gör har alla koll på direkt. Vet inte riktigt vad jag tycker om det där egentligen men det är ju som det är och antingen gillar man det eller så får man väl flytta. Man har ju lite episoder genom åren som man minns, som till exempel när maken blev uppringd av polisen på jobbet för att någon sett honom vara ute och springa mitt under ett pågående rån. Eller när grannen fått vår post och genast visste att det var dags för vinkväll hos Pillan... hmmmm.

Har suttit hemifrån och jobbat idag och behövde köra upp och handla lite i byns affär runt lunch, kylskåpet gapade hopplöst tomt efter min och makens dietvecka. Så in i bilen i mysbyxor och halvsliten T-shirt (det funkar nu när lill-sonen inte bor hemma längre och får ett fullständigt bryt) och parkering utanför affären. In och får tag i en kundvagn och börjar plocka ner mina förnödenheter... då ringer telefonen.

Det är en engelsk kollega så konversationen var som ni förstod på engelska. Detta var mycket underligt i vår lilla affär så jag bestämde mig för att gå utanför och prata färdigt. Inte bara för att det var på engelska utan också för att precis alla hör (=lyssnar aktivt) vad man säger. Så jag lämnade min halvfulla kundvagn i gången och går ut och pratar färdigt. Ett antal minuter senare går jag in igen och då är det full uppståndelse kring min vagn... men herregud, jag kom ju in igen, lämnade den bara en liten stund!!

Jag tar tag i min vagn, ber om ursäkt och handlar vidare. I kassan ringer det igen och jag får den där "men gud vad du är viktig då" blicken av kassörskan när jag försöker med teckenspråk få henne att förstå att jag tänker betala med kort och ja, på beloppet. Till slut är jag klar och kan lämna affären. Så är det i en liten by.



Jag är en udda fågel... fridlyst och viktig!
//Farmskan

Idag fick jag ett kuvert med en mors-dags-present från barnen... Kärlek!!