Är man från landet (läs: Everöd) så får man lov att titta på folk i tunnelbanan. Enligt alla så skall man sitta med tom blick och stirra ut hela resan för att inte "uppröra" någon men jag kan inte det. Jag måste titta och spana på folk hela tiden. Jag är inte van att se så mycket folk som det finns i en storstad och det är verkligen folk av alla de möjliga slag och personligheter. Härligt! Mångfald när det är som bäst.



8 gånger av 10 tar jag samma tunnelbana på morgonen, 07:27 från min station. Detta gör ju att man ofta också åker med samma folk. Inte så att man hälsar men man känner igen dom...

- Hon som hostar var 30:e sekund (jag överdriver inte!). Och hon hostar inte riktigt, utan så där ihåligt, uhu uhu. Och alltid två stycken efter varandra. Sjukt irriterande! Kan bara tänka mig hur det är att jobba eller bo ihop med henne. Det är ju givetvis jobbigast för henne själv men man kan liksom inte tänka så när man hör uhu, uhu för 79:e gången på en resa.
- Han med jättelurarna, lika stora som hela hans huvud
- Han som pratar med sig själv precis hela resan... tyst, man ser bara läpparna röra sig
- Hon som älskar kjolar av modell volang och gigantiska blommor med färg
- Kostymnissarna med ryggsäck

Och så Farmskan... svensk och redig. För vi är väl normalast i världen?

//Farmskan

PS! Jag är nog sämst i världen på att vänta. Att vänta är för andra... inte mig!
Så ring nu för tusan!