Dom finns faktiskt fortfarande... gentlemännen. Idag när jag kom släpande på tre tunga Maxikassar så dök han upp, den unge killen och erbjöd sig att bära upp dem för trapporna. Så jäkla glad blev jag. Det finns hopp för ungdomarna trots allt... ja, jag har faktiskt slutat att betrakta mig som en sådan. Snarare är man nu en klimakteriekossa som är lättirriterad, trött och besvärlig. Vet inte om det är sviterna efter allt med flytt och byte av jobb eller om jag bara är en trött gammal tant, men idag har jag sovit i stort sett hela dagen. Ja det tillhör inte vanligheterna att Farmskan lägger sig om hon inte är sjuk så det kändes onekligen lite konstigt. Men det är bara att lyssna på kroppen antar jag.

 

Imorgon bitti flyger jag till Amsterdam över dagen. Näst sista resan innan mitt uppdrag där nere är helt över... känns också väldigt konstigt men samtidigt är det så himla skönt att vara hemma. Tror maken tycker det också även om han får lite bryt på mig ibland. Jag slängde nämligen ut alla sovrumsmöbler på blocket och de såldes efter 40 minuter. Han var inte riktigt med på det kan man säga och var måttligt glad när han fick rensa ut strumpor och kalsonger och lägga på golvet och sen dessutom hjälpa dem att bära ut skiten. Ja ja... slutet gott allting gott, nu har vi nya möbler där igen och byrån är återigen laddad med hans tillhörigheter.

 

Jag vet att jag är "hialös"

//Farmskan