Idag var det så äntligen dags att masa sig ner till vårdcentralen för min kortisonspruta. Jag är ju en vekling utav stora mått så det har ju jag gått och gruvat mig för detta i flera veckor. Tränat och tränat... ja inte tränat såsom i sprungit eller gympat, utan tänjt och gjort rörelser... i hopp om att det skulle läka sig själv. Dottern var ju också riktigt snäll och masserade mig som en galning över jul och nyår och det hjälpte faktiskt en del. För idag när jag kom ner så tyckte de att jag var "såååå duktig" och att jag verkligen hade bättrat på stelheten. Men lik förbannat så var inflammationen kvar och de skulle injicera.

 

Du kan stå här och slappna av säger hon käckt. Stå tänker jag... jag svimmar säkert... Men så plötsligt satte jag hela situationen i perspektiv till lite annat och då helt plötsligt insåg jag vilken kyckling jag är. Skärpning Farmskan!