Förr kallade vi min far för vätten för att han är ganska liten. Inte för att någon i min familj är särdeles lång förutom mina söner som uppenbarligen brås på sin far. Min farmor till exempel var i slutet på sitt liv knappt 1,45 tror jag... Alltså väldigt korta överlag. Idag när jag stod i hissen på kontoret i Stockholm tillsammans med fyra kollegor inser jag plötsligt att det är jag som är vätten. Eller är det jättar allihop där uppe, något med luften kanske? Jag var tvungen att kommentera det faktiskt för jag hade verkligen ansiktet i höjd med bröstet på dem allihop. Får nog lära mig att ha lite klackar ibland

 

Det blev en snabb runda till Stockholm men en intensiv dag med flera möten och däremellan en Chicken red curry till lunch. Ack så gott men ack så starkt. Man rensar i varje fall näsan från snor...

Men nu hemma igen och maken bjöd på middag. Han kan min man

//Farmskan